När slutade vi tro?
Det var väl nåt i den stilen hon menade iaf.
Började då fundera och bestämde mig för att göra ett inlägg jag också:
När vi är barn funderar vi inte särskilt mycket över på vad vi ska bli, vi bara ska. Det är inte så mycket att vi då satt och fundera i en halvtimma tills vi kom på att "aha, det ska jag bli när jag blir stor". Utan det föll sig liksom naturligt, som om man visste innerst inne vad man var ämnad för att göra.
Visst det är väl kanske många gånger storslagna saker som astronaut, ballerina, cowboy mm, men mångas dröm var också då polis, veterinär, chef för ett visst företag (kanske ta över familje företaget), skådespelare, popstjärna osv.
Ärligt talat kan jag inte minnas att jag någonsin drömde om att bli nåt av detta eller nåt annat storslaget, jag tror att jag alltid har vetat att jag ska pyssla med människor eller djur, hur och var har jag nog inte haft nån önskan om.
Kan iofs ha uttryckt en tyst önskan om att få vara en prinsessa just för tiaran och klädernas skull :o)
(vill fortfarande) hahaha
Men när slutade vi egentligen att tro på att vi en dag skulle kunna bli det vi drömt om sen barnsben?
Var det när någon sa åt oss om annat? Slutade vi tro på oss själva eller gjorde andra det åt oss? Gör samhäller oss "svagare"? Blir vi styrda av att man ska följa den normala "normen" av människor om du är en "Svensson"? (Ni vet, man blir uppväxt med här i Sverige att " du ska inte tro att du är förmer än nån annan")
Finns det nån av er idag som gör det som ni haft en önskan/dröm om en gång i tiden (när ni var små alltså)?
Varför gav vi upp? Vem säger att just du inte kan bli det du drömt om, såvida det inte handlar om medicinska hinder eller att man blivit för gammal för att söka eller nåt likn.? Vad gjorde att du inte satsade på din dröm? Tyckte du kanske att du inte var smart nog? Duktig nog? Ihärdig nog?
Jag tror att VI alla har kommit på ursäkter på våra "äldre" dar som att "jag var för gammal", "jag tyckte jag inte var inte tillräckligt smart för..", "då hade jag ju vart tvungen att flytta", "det hade kostat massor av pengar", "vet du hur liten chans det hade vart att just jag skulle blivit astronaut?"
En stor del av mig, vill såååå gärna tro att allt handlar om ihärdighet, att tro på sig själv, att verkligen vilja och väldigt många gånger så är det så också. Man varken kommer nånstans eller får nåt utan att verkligen jobba för det.
Donald Trumph är inte den mannen han är idag utan extremt hårt arbete, inte ens Hugh Hefner som jobbade på en tidning där han tyckte att något fattades, i sitt eget kök utformade han en egen tidning (kallades då förStag Party) och när den lite senare blev en succé hos män i alla åldrar döptes den om till kända Playboy.
Så det är fastställt att man varken behöver vara rik eller berömd för att följa sin dröm, inte ens om man får en ny dröm som vuxen.
MEN jag kan hålla med om att det inte är särskilt lätt med tanke på det samhälle vi lever i där vi verkligen måste jobba för att överleva. Tror vi måste bryta ner samhällets regler och se till att det blir lättare för folk att få testa på, att få en chans att få "råd" att följa sina drömmar i den bästa möjliga mån det går.
Jag säger inte att det är lätt att följa sina drömmar, men jag tror att allt är möjligt och vill man bli astronaut så kan man med hårt arbete och ihärdighet med stor säkerhet bli det, åtminstonde så har man försökt.
Det är iaf vad jag ska lära mina framtida barn, att våga tro på sig själva och att inte vara rädda för att jobba hårt för att nåt det!
Vad säger ni?
Jo visst är det så att drömmarna försvinner med åren, eller kanske inte försvinner, men omvandlas. För min del iaf tycker jag inte det är så viktigt att bli det jag drömde om, jag kan mer acceptera o njuta av nuet o den situation jag råkat hamna i, även om det inte är nån drömsituation. Hmmm, kommer knappt ihåg vad jag ville bli iofs, så jag kanske inte är den bästa att svara på såna här inlägg, men ändå...
Jag ville ju bli arkeolog eller möjligen prinsessa när jag var riktigt liten... Men när jag blev äldre och insåg att arkeologer inte jobbade som Indiana Jones gör och att prinsessjobbet mest bestod av i att se snygg ut och klippa band och resa runt och se trevlig ut som representant för sitt land så drömde jag inte längre om det.
Visst, jag ville bli polis förut, men någonstans utmed vägen så kände jag att... Nä, fan. Jag vill inte det. De poliser jag känner som är bra på sitt jobb är rätt bittra. De tycker att organisationen går åt helvete och att de tar fast buset, men resten av rättsmaskineriet släpper ut dem igen...
Så är det något jag drömmer om sen, så är det att utbilda mig inom juridiken. Kanske bli advokat helt enkelt. Och den drömmen behöver inte gå i stöpet riktigt än, men den kanske blir några år försenad, med tanke på bebis i magen! ;)
Ja, en timma varannan vecka har vi till promenad. (Man kan välja core-träning med men jag brukar gå). Rätt bra att företaget gör så när man har så stillasittande jobb. Jaa du, förklningen har blivit ännu värre nu. Tappar rösten helt stundvis och hostar hela tiden. Käns fan till o med som att febern kommit tillbaka, så det kanske inte var så bra att åka o jobba och vara ute o gå i kallt o fuktigt väder igår. Ja jag hoppas verkligen att koncentrationen skärper till sig sen när det verkligen gäller. Ja soppan är dögod och billig o dryg. Hehe ja man måste ju ladda musen ibland. Ja vi får nog ses nån annan dag helt enkellt. Puss o kram
Jag kan bara säga att jag har haft turen att bli det jag drömde om när jag var liten o det var att jobba i affär. Kanske konstig dröm men jag ville det. Kram :)
Anders: Det är väl skönt att kunna känna att man kan vara nöjd med det liv man lever, det är väl det som är meningen :o) Det är inte alla som får vara det.
Michis: Visst är det så att man växer upp o inser som sagt att allt inte är som man trodde att det var och så väljer man andra vägar, drömmar. Men ibland så går drömmen bara helt enkelt förlorad i uppväxten av nån anledning och man går miste om sin chans bara för att man inte orkade eller trodde sig kunna ta sig dit. Men allt är möjligt, nästan iaf, det skadar inte att testa :o) "Hellre ångra sådant man gjort, än sådant man inte gjort!"
Anneli: Nää, det var nog inte så smart, trodde nästan jag hade läst fel på din blogg när jag såg du hade skrivit att du åkt in till stan till körlektion och jobb, men så var det inte.
Man kan ju hoppas att det vänder snart för dig :o)
Janne kom förbi och vi åkte ut till Gryt i lördags och stannde på hemvägen till vid det stora växthuset du vet och köpte jordgubbar, de kostade 55:- lådan (janne var snäll o köpte, han är så generös) Så jäkla goda :oD
Hoppas ni haft en bra helg annars.
Kramis på dig tösen
Vonka: Inte så konstig dröm, många leker när de är små att de står i kassa och så och det var väl tur för då hade du turen att få jobba med det du ville :o) I vad för slags butik jobbar du i?
Hoppas du mår bra annars.
Kram
Håret ser ju alltid lite nyblekt ut när det är.. ja nyblekt men det blir nog snyggare efter några dagar när det mattas av lite. Ja Eskil såg bra förvånad ut efter doppet i dippskålen och dippen gick bort från soffan så det var lugnt. :-) Ja jag har ju tappat rösten helt ett par ggr men då brukar det ändå bli bra inom en veckas tid men nu verkar det vara långdraget. Som sköterskan sa idag med att jag som sitter med telefonjobb har nog lättare att få problem med stämbanden eftersom jag använder dom mycket dagligen. Ja jag hoppas jag får komma dit och att de kan hjälpa mig på nå sätt. Kram på dig.
Thess: Jag jobbar i matvarubutik
