Usch, blev ju utmanad av Anneli att skriva 7 sanningar om mig själv men jag är ju såå dålig på att komma på sånt.
Men visst ok, jag gör ett försök och kommer jag inte på 7 st så får det va så!

Jag är en alldels för jäkla känslig person. Tar alltid på mig och tänker för alldeles för mycket på allt och alla andra, framför allt när det gäller min familj som till hälften har problem. Vill så gärna fixa och lösa och göra allt bra men har lärt mig med åren att det inte funkar. Är bättre på det där med att skjuta ifrån mig sånt som jag vet att Jag inte kan fixa själv och tänka mer på mig själv men kan bli så jävla ledsen för att de har det så jobbigt. Men man lär sig med tiden, eller rättare sagt; man skiter i det för att till slut så orkar man inte längre.

Jag är fruktansvärt morgontrött och kl ringer om man ska upp o jobba på morgonen att jag hela tiden klickar på snooze (eller hur det stavas) eller lyckas stänga av den helt och det slutar alltid med att jag har ungefär 20 min på mig tills jag ska börja jobba men jag lyckas faktiskt nästan alltid komma i tid iaf, vilket är tur!
Om jag däremot är ledig eller på helgerna kan jag vakna kl 06 o vara aspigg, iofs är jag trött kl 10 sen men då kan man ju alltid gå o lägga sig igen :oP

Lättskrämd som 17 är jag också. Vet inte hur många ggr nattvakten lyckats skrämma mig när jag jobbat när och man stått i tvättstugan eller så och inte hört eller bara en så fånig sak som om man leker med katten och smyger runt lägenheten (har ju så man kan gå runt kök, vardagsrum o hall) och katten byter håll och man undrar vart hon tagit vägen och man vänder sig om och där står hon, hjärtat hoppas iaf till ibland då. Karln har också en förmåga, trots sin 100 kg, att gå så jäkla tyst och skrämma slag på mig utan att det var meningen vissa gånger.
Nyss nös också katten bakom mig som legat och sovit så tyst och jag sitter är och är så koncentrerad så det hoppa jag också till lite av. Silly me! :oP

Jag är riktigt höjdrädd av mig. Att stå på en pall som är typ 40 cm hög o byta lampa är scary!!! Är som om balanssinnet försvinner på mig och jag vacklar.

Spindlar är ingen större höjdare och jag går absolut inte o lägger mig om det finns en i sovrummet förrän T, efter mycket gap o skrik från mig, tagit bort den. Men man får inte döda dom utan ut på balkongen och släng dom från 7:e våningen. Inte så snällt och dom dör säkert men det känns bättre även om jag får lite dåligt samvete efteråt för den stackars spindeln. Det ska väl också tilläggas att om jag är ensam eller om det är barn i närheten samlar jag mod och fångar in den stackars kraken själv med stora äckelkänslor!

Jag avskyr när folk bråkar och man ska passa sig när jag blir riktigt arg, jag slåss inte men jag får kolsvarta ögon och andrenalinet pumpar för fullt så jag blir alldeles skakig och orden blir inte de snälla och man åker oftast ut!!
Efteråt är jag helt färdig. Att göra mig så arg är ganska svårt, för det mesta blir jag bara "vanligt" arg om situationen är sådan.

Jag är dålig på att försvara mig verbalt oavsett om det är att man skojar med varandra eller vid diskussioner. (det är sällan jag bråkar). Brukar alltid komma på i efterhand att Just det, det var SÅ jag skulle sagt, osv eller så tappar jag bort mig på vad det va jag egentligen skulle säga och det gör mig riktigt irriterad, önskar jag vore lite rappare i huvudet och mun men nu är det som det är.
T däremot är en jäkel på att kunna prata ner folk, HAN kan argumentera och käfta mot, han slåss heller inte men med den rappa munnen behövs inte heller det. Min lillebror tycker det är skitkul när de ses för T "trackar" alltid ned på lillebror och skojar med han vilket Kalle tycker är kul o försöker komma med smarta motkommentarer, han blir bättre och bättre. :o)

Ja, det var väl 7 "sanningar" om mig, snart kommer jag väl på fler som jag skulle skrivit istället men det är ju som det är, haha.