Var inne och läste ett inlägg på en annan blogg för några min sen, så jäkla skönt inlägg.
http://www.hanky.se/Therror/3987
Det är så man tänker sig och vill att dagen ska se ut men när man väl slår upp de blå så går det åt skogen.
Tänkte på vad man får utstå när man har katt;
Den nya soffan för 10 000:- (och fotölj) förlorade genast sitt värde efter 20 min då första klon sattes Lite fint försökte man pilla in de löst hängande trådarna med kniv och potatissticka och hoppas på att det inget syntes. Idag har man mer eller mindre gett upp men så verkar även ha katterna för de är inte på soffan längre, tjoho, men det tog ju typ ett halvår och soffan är redan förstörd. **morr**
Det ska ju tilläggas att man får lite extra dåligt samvete också när det oftas påpekas (när de förstört dvs) att katterna är mina och inte hans med tanke på att jag skaffade dom 3 år innan vi blev tillsammans men vi har ju vart ihop 7 år nu så det är lika mycket hans faktiskt och det tycker han också egentligen. Förutom just då då när de små vettvillingarna förstör :oP

Mattan man köpte skulle säkert må mycket bättre och se bättre ut om katterna gett f-n i och kräkas på den.
Att de kräks på trasmattan i hallen ibland är väl ingen fara, den stoppar man ju i maskin men en "stel" matta stoppar man ju liksom inte i maskin så det blir som det blir. Och så måste vi ju också, om vi inte sätter oss på en matta, kräkas under sängen så man måste kravla sig in under och böka, suck.

Sen har vi ju det där med hår också, ja vad ska man säga. Det är bara att gilla läget och hålla tyst.
Jaa, det finns i maten, på bordet, på varenda kvadrat mm av soffan, i maten, i glaset, i/på ALLA kläder, i munnen, näsan, ögonen, i tangentbordet, på skärmen. Precis ÖVERALLT!! Dessutom så ligger det en luden, fällande stor sådan nu på sin vanliga plats ovanför tangentbordet redo att tappa femtioelva hårstrån bara jag petar på henne så jag tänker låta bli.
I soffan bakom ligger den andre som vanligt, alltid när jag är här, som om vi har rutin på detta, haha.

Vad har vi mer, jo just det, snittblommor kan man ju glömma och köpa, det är sånt som en kattägare bara får drömma om att ha såvida man inte har en jättebra hylla eller nåt som ställa den på som katten inte kommer åt. Eller det gäller för alla blommande blommor iofs, jättegott, säger katten. (och kräks!!)

Jo, och inte får man sova heller om man inte har lekt med dom i 2 tim innan, för det kan ju vara dumt och leka med sin syrra när matte ändå köpte 2, dumma katter. Nää, vi plågar matte istället, river på madrassen, biter på plastpåsar om det finns nån sådan i närheten, annars biter vi på kort, böcker, river sönder papper i småbitar, välter saker som går att välta med svansen. Nu tänker ni: men dumma kvinna, ta bort det som hon biter på då, men jag LOVAR hon ("lillmaja") är så skicklig på att hitta saker som hon kan styra med som hon vet att jag vaknar och går i taket på så det spelar ingen roll.
Nää, ibland skäller jag på henne tyst men med arg röst så karln inte vaknar eller skäller på mig att gå upp istället och låsa in katt----!!!! Efter ett par gånger så vet hon ju att jag blir rasande och då hoppar hon kvickt upp vid min kudde och lägger sig så snällt...ett tag.
Visst det går att gå upp och låsa in dem men då måste jag ju låsa in även den andra som ligger snällt (förutom när hon också vill ha uppmärksamhet och klöser istället på bänken som står på min sida (det är hennes sätt att få uppmärksamhet, funkar väldigt bra!) och djurvän som jag är och ändå älskar mina lurviga små älsklingar så vill jag inte att de ska sitta instängda hela natten i hallen för de stör ju bara nån halvtimma eller så, men man blir bra sugen ibland för jag blir sååååååå arg. Men men, får skylla mig själv.

Varför gör dom så här för då kan man ju undra?! Jag har kommit på att när det gäller mina så är det för att antingen så vill de leka eller ha sällskap när de äter. Gäller de det sistnämnda är det enkelt, då är det bara att följa med upp, ta nåt att dricka, gå på toa och sen lägga sig igen, det andra kan vara en smula jobbigare när ögonlocken hänger ner i knävecken, den overkliga drömmen man hade förföljer en fortfarande i hälen och man ska dessutom försöka lyfta på fötterna, undvika dörrkanter (kom inte ihåg va det hette) och helst också trösklarna och så vill katten att man ska vifta med ett jäkla snöre. SOOOOOOOV kattskrälle!

Lillmaja ska också vara runt fötterna hela tiden, tror man har ögon i ankelhöjd, men icke, vilket ibland resulterar i snubblande, nästan fallolyckor därav det mycket irriterande suckande och "försvinn". Resluterar också i trampolyckor emellanåt = kisse ajaj. Men som tur är så inget allvarligt, går ju över på 1 sek men iaf.
Kommer också bärande på sitt "favo"snöre i både tid och otid och vill att man ska leka eller kasta det, eller om hon fått en snodd av mig så leker hon gärna med den, en sån där stor garnsnodd. Gärna när man släckt ner och ska sova, då kommer lilla jag och piper och ska leka. ICKE!!!!
Missan sover nästan 80% av tiden men hon ska alltid in på toa när nån sitter där och antingen kela, bara va eller dricka vatten i handfatet. Är ingen där och hon är törstig och inget ser då blir det ett sjujäkla liv och vilket tjat ända tills nån kommer och sätter på vattnet, men ibland är hon duktig och säger till när hon är färdig så man kan gå och stänga av kran.

Då kommer den stora frågan: Varför står man då ut???
JO, för att när man hämtar dem (om man inte skaffar en vuxen katt från början vilket också kan vara oemotståndligt) är de så jäkla söta och de piper så hjälplöst att det skär i hjärtat varje gång de låter så man kan inte låta bli att ta upp dom och ta dom till sig, redan där är hjärtat förlorat till de små håriga, fluffiga darlings.
De leker så gulligt och slår nästan knut på sig själva, leker på ens axel i soffan för att man i nästa sekund ska upptäcka att de med huvet hängandes nedåt ens bröst somnat i en väldigt märklig ställning som knappast verkar bekväm.
De är det första du antagligen ser och hälsar på när du kommer hem och de enda som inte ställer krav på dig, de älskar dig för den du är.
De är så charmiga med sina personligheter som också kan vara en pina ibland men det är i slutänden det som gör att man talar om dem och man upptäcker att det inte är med irritation i rösten man säger det utan med kärlek. (Nja, förutom när de faktiskt förstör)
Tänkte avsluta detta låååååånga inlägg med ett par bilder och meningen:

(bilderna hittade jag på google.se när jag sökte på; bilder på kattungar)

Även när man lekt hela dagen med sitt syskon och plötsligt blivit såååå trött när man fyllt på matförrådet är man det sötaste i hela världen :o)

Godnatt