Ibland....
...så skulle det va så skönt att ha en anonym blogg, där ingen visste vem man var så man fick skriva allt man tänkte och tyckte utan att nån visste vem man var men nu känner jag att jag måste skriva av mig lite och ni är så få som läser min blogg (åtminstonde som lämnar kommentarer som man ser) så jag känner att det gör inget och hälften av er vet redan hur jag känner i den här frågan och vad är det då? Jo naturligtvis barnafrågan.
Har idag vart och träffat Jessi o Thessan och hennes lilla, så liten är hon och det är ju så mysigt. Visst nu får ju inte en annan dras med skriket och byten av blöja och matning och lider brist på sömn men jag har alltid omgivits av barn och har alltid nästan haft nån liten som jag "fått ta hand" om när man besökt vänner och familj så jag vet ju lite iaf vad det innebär även om det är VÄLDIGT annorlunda och leva med det 24 tim om dygnet.
Fikade med Michis häromdagen och vi gick en promenad, han är ju så söt lilla Dexter :o) Blir så glad för alla mina vänner skull men samtidigt så väldigt ledsen eftersom min karln inte alls är inne på barnafrågan och känner sig mest pressad och stressad när man tar upp ämnet.
Detta innebär ju mer stress och ledsamhet hos mig varje gång jag hör hur glad han är att vi inte har barn, han tycker det är jättekul o träffa Dexter och andras småttingar som sina brorsbarn som är 4 st men han tycker det är lika skönt när de går (eller vi) hem, att man liksom kan "lämna" tillbaka dem efter tag.
Denna fråga har ju vart en stor sak i vårt förhållande i många år nu och vi, eller jag, har undrat om man ska gå skilda vägar just för den saken för han vill ju inte stå "i vägen" för mig och vad jag vill och dessamma gäller ju för mig men ändå är vi efter 7½ år fortfarande ihop och det hänger ju på mig, det har jag ju insett sen en tid tillbaka.
Visst jag skulle kunna sätta ner foten i backen och säga att nu planerar vi iaf på att skaffa barn eller så går vi skilda vägar och antingen stannar vi kvar hos varandra eller så går vi helt enkelt åt skilda håll, men låt säga att vi (han) väljer att vi ska skaffa barn bara för att han älskar mig så mycket då är det ju inte för att VI båda vill det och det kan ju bli VÄLDIGT fel.
Nu tänker ni: "ja men om han väljer att stanna och skaffa barn med dig då vill han väl ändå nånstans innerst inne ha barn då". Ja så kan man ju tycka och tänka men det är ju inte alltid så, visst man kanske vill lite, nånstans men inte egentligen men man liksom ger med sig eftersom man ändå har 8 år i bagaget.
Att "tvinga" nån är inte kul men min tankegång är ju också att stannar jag och det visar sig att han inte ändrar på sig förrän jag är 33-35 (vilket jag tvivlar) att man blir bitter på han för att vi inte skaffade tidigare, men går vi skilda vägar så ska man ju hitta kärleken igen och man ska lära känna varandra osv osv och det tar ju sina år, såvida det inte bara känns väldigt väldigt rätt som det gör för en del och då kunde man ju kanske likagärna stannat kvar i det förhållandet man är i nu.
Jag älskar T men att skaffa barn är liksom det är som är meningen med livet för mig och att skaffa mitt första efter 30,31 är för MIG "gammalt" då jag vill ha ett syskon men ändå kanske ett par år emellan.
Jag tycker säkert så här också bara för att både min mormor, mamma, syster, mina vänner (väldigt många av dem iaf) skaffat barn när de var/är unga, de var (de 3 förstnämnda iaf) 18-19, visst, det är kanske lite tidigt, jag kan tycka kanske 27-29 är väldigt lagom. Att skaffa barn när man är väldigt ung är både på gott och på ont ska nämnas också och med ung menar jag ju då 18-19.
Nää, blir så ledsen för jag känner mig verkligen kluven och jag vet att denna fråga tär på vårt förhållande och det känns som att antingen kommer vi skaffa barn inom väldigt snar framtid, bara för att jag vill, eller så kommer det inte bli några och jag blir bitter, men vad ska man göra när man älskar någon och man annars kan se en framtid med personen?! Jag vill absolut inte pressa någon till något som man absolut inte vill till ett sådant beslut som påverkar hela livet och livet ut.
Känns som att allt ska va så perfekt för T, "vi har inte råda att skaffa barn nu". Jo, men det beror på hur gott ställt man vill ha det. Klart man vill ha så mycket pengar och en säker framtid som möjligt men man får väl se till hur situationen ser ut runtom med jobb mm. Man kan aldrig veta om man blir uppsagd eller när jag hittar mig ett fast arbete.
Men klarar oss det lär vi ju göra, vi har ju ändå 2 inkomster även om min inte ligger på mer än 9-12000:-/mån.
Herregud min syster har 2 barn och visst det är absolut ingen rolig situiation hon sitter i, att aldrig kunna ha pengar till att åka bort med sina barn mm men hon har alltid så hon kan köpa kläder, gå på bio nån gång, betala räkningar, köpa mat mm men det är oftast inte så mycket mer och näää så vill jag absolut inte ha det men det ska också mycket till för att vi ska hamna i den situationen. Jag vill också tillägga att hamna i en sådan situation är inget nån vill eller planerar, man kan aldrig veta hur framtiden kommer att se ut utan man får ta dagen som den kommer och försöka läsa situationerna som de kommer efterhand.
Visst jag förstår att han är orolig men man kan inte oroa sig för pengar och allt annat och vänta tills man sitter där med ett hus på landet, 2 bilar, bra jobb, bra inkomst mm för det kanske aldrig kommer.
Nää, kluven och ledsen är jag och just för tillfället så gosar jag så mycket jag kan och får, mest med lilla söta baby Dexter, Michis är så snäll och låter mig göra det :oD Tur jag har mina vänner iaf som har barn så man får dofta på lite bebislukt emellanåt.
NU har jag fått skrivit av mig lite, skönt. Nu ska jag inte besvära er mer men åt andra sidan så är det ju just min blogg där jag skriver vad jag vill! :o)
Nu måste jag göra käk och sen ska jag bege mig till 14-årskalaset.
Kramar på er
Har idag vart och träffat Jessi o Thessan och hennes lilla, så liten är hon och det är ju så mysigt. Visst nu får ju inte en annan dras med skriket och byten av blöja och matning och lider brist på sömn men jag har alltid omgivits av barn och har alltid nästan haft nån liten som jag "fått ta hand" om när man besökt vänner och familj så jag vet ju lite iaf vad det innebär även om det är VÄLDIGT annorlunda och leva med det 24 tim om dygnet.
Fikade med Michis häromdagen och vi gick en promenad, han är ju så söt lilla Dexter :o) Blir så glad för alla mina vänner skull men samtidigt så väldigt ledsen eftersom min karln inte alls är inne på barnafrågan och känner sig mest pressad och stressad när man tar upp ämnet.
Detta innebär ju mer stress och ledsamhet hos mig varje gång jag hör hur glad han är att vi inte har barn, han tycker det är jättekul o träffa Dexter och andras småttingar som sina brorsbarn som är 4 st men han tycker det är lika skönt när de går (eller vi) hem, att man liksom kan "lämna" tillbaka dem efter tag.
Denna fråga har ju vart en stor sak i vårt förhållande i många år nu och vi, eller jag, har undrat om man ska gå skilda vägar just för den saken för han vill ju inte stå "i vägen" för mig och vad jag vill och dessamma gäller ju för mig men ändå är vi efter 7½ år fortfarande ihop och det hänger ju på mig, det har jag ju insett sen en tid tillbaka.
Visst jag skulle kunna sätta ner foten i backen och säga att nu planerar vi iaf på att skaffa barn eller så går vi skilda vägar och antingen stannar vi kvar hos varandra eller så går vi helt enkelt åt skilda håll, men låt säga att vi (han) väljer att vi ska skaffa barn bara för att han älskar mig så mycket då är det ju inte för att VI båda vill det och det kan ju bli VÄLDIGT fel.
Nu tänker ni: "ja men om han väljer att stanna och skaffa barn med dig då vill han väl ändå nånstans innerst inne ha barn då". Ja så kan man ju tycka och tänka men det är ju inte alltid så, visst man kanske vill lite, nånstans men inte egentligen men man liksom ger med sig eftersom man ändå har 8 år i bagaget.
Att "tvinga" nån är inte kul men min tankegång är ju också att stannar jag och det visar sig att han inte ändrar på sig förrän jag är 33-35 (vilket jag tvivlar) att man blir bitter på han för att vi inte skaffade tidigare, men går vi skilda vägar så ska man ju hitta kärleken igen och man ska lära känna varandra osv osv och det tar ju sina år, såvida det inte bara känns väldigt väldigt rätt som det gör för en del och då kunde man ju kanske likagärna stannat kvar i det förhållandet man är i nu.
Jag älskar T men att skaffa barn är liksom det är som är meningen med livet för mig och att skaffa mitt första efter 30,31 är för MIG "gammalt" då jag vill ha ett syskon men ändå kanske ett par år emellan.
Jag tycker säkert så här också bara för att både min mormor, mamma, syster, mina vänner (väldigt många av dem iaf) skaffat barn när de var/är unga, de var (de 3 förstnämnda iaf) 18-19, visst, det är kanske lite tidigt, jag kan tycka kanske 27-29 är väldigt lagom. Att skaffa barn när man är väldigt ung är både på gott och på ont ska nämnas också och med ung menar jag ju då 18-19.
Nää, blir så ledsen för jag känner mig verkligen kluven och jag vet att denna fråga tär på vårt förhållande och det känns som att antingen kommer vi skaffa barn inom väldigt snar framtid, bara för att jag vill, eller så kommer det inte bli några och jag blir bitter, men vad ska man göra när man älskar någon och man annars kan se en framtid med personen?! Jag vill absolut inte pressa någon till något som man absolut inte vill till ett sådant beslut som påverkar hela livet och livet ut.
Känns som att allt ska va så perfekt för T, "vi har inte råda att skaffa barn nu". Jo, men det beror på hur gott ställt man vill ha det. Klart man vill ha så mycket pengar och en säker framtid som möjligt men man får väl se till hur situationen ser ut runtom med jobb mm. Man kan aldrig veta om man blir uppsagd eller när jag hittar mig ett fast arbete.
Men klarar oss det lär vi ju göra, vi har ju ändå 2 inkomster även om min inte ligger på mer än 9-12000:-/mån.
Herregud min syster har 2 barn och visst det är absolut ingen rolig situiation hon sitter i, att aldrig kunna ha pengar till att åka bort med sina barn mm men hon har alltid så hon kan köpa kläder, gå på bio nån gång, betala räkningar, köpa mat mm men det är oftast inte så mycket mer och näää så vill jag absolut inte ha det men det ska också mycket till för att vi ska hamna i den situationen. Jag vill också tillägga att hamna i en sådan situation är inget nån vill eller planerar, man kan aldrig veta hur framtiden kommer att se ut utan man får ta dagen som den kommer och försöka läsa situationerna som de kommer efterhand.
Visst jag förstår att han är orolig men man kan inte oroa sig för pengar och allt annat och vänta tills man sitter där med ett hus på landet, 2 bilar, bra jobb, bra inkomst mm för det kanske aldrig kommer.
Nää, kluven och ledsen är jag och just för tillfället så gosar jag så mycket jag kan och får, mest med lilla söta baby Dexter, Michis är så snäll och låter mig göra det :oD Tur jag har mina vänner iaf som har barn så man får dofta på lite bebislukt emellanåt.
NU har jag fått skrivit av mig lite, skönt. Nu ska jag inte besvära er mer men åt andra sidan så är det ju just min blogg där jag skriver vad jag vill! :o)
Nu måste jag göra käk och sen ska jag bege mig till 14-årskalaset.
Kramar på er
När slutade vi tro?
Läste ett inlägg häromdagen från en vän (på msn) om att hon skrev att man ska hitta sig själv, följa sina drömmar. Att det kan ta ett tag innan man uppnåt dom men att man inte ska sluta sträva och att alltid vara sann mot sig själv.
Det var väl nåt i den stilen hon menade iaf.
Började då fundera och bestämde mig för att göra ett inlägg jag också:
När vi är barn funderar vi inte särskilt mycket över på vad vi ska bli, vi bara ska. Det är inte så mycket att vi då satt och fundera i en halvtimma tills vi kom på att "aha, det ska jag bli när jag blir stor". Utan det föll sig liksom naturligt, som om man visste innerst inne vad man var ämnad för att göra.
Visst det är väl kanske många gånger storslagna saker som astronaut, ballerina, cowboy mm, men mångas dröm var också då polis, veterinär, chef för ett visst företag (kanske ta över familje företaget), skådespelare, popstjärna osv.
Ärligt talat kan jag inte minnas att jag någonsin drömde om att bli nåt av detta eller nåt annat storslaget, jag tror att jag alltid har vetat att jag ska pyssla med människor eller djur, hur och var har jag nog inte haft nån önskan om.
Kan iofs ha uttryckt en tyst önskan om att få vara en prinsessa just för tiaran och klädernas skull :o)
(vill fortfarande) hahaha
Men när slutade vi egentligen att tro på att vi en dag skulle kunna bli det vi drömt om sen barnsben?
Var det när någon sa åt oss om annat? Slutade vi tro på oss själva eller gjorde andra det åt oss? Gör samhäller oss "svagare"? Blir vi styrda av att man ska följa den normala "normen" av människor om du är en "Svensson"? (Ni vet, man blir uppväxt med här i Sverige att " du ska inte tro att du är förmer än nån annan")
Finns det nån av er idag som gör det som ni haft en önskan/dröm om en gång i tiden (när ni var små alltså)?
Varför gav vi upp? Vem säger att just du inte kan bli det du drömt om, såvida det inte handlar om medicinska hinder eller att man blivit för gammal för att söka eller nåt likn.? Vad gjorde att du inte satsade på din dröm? Tyckte du kanske att du inte var smart nog? Duktig nog? Ihärdig nog?
Jag tror att VI alla har kommit på ursäkter på våra "äldre" dar som att "jag var för gammal", "jag tyckte jag inte var inte tillräckligt smart för..", "då hade jag ju vart tvungen att flytta", "det hade kostat massor av pengar", "vet du hur liten chans det hade vart att just jag skulle blivit astronaut?"
En stor del av mig, vill såååå gärna tro att allt handlar om ihärdighet, att tro på sig själv, att verkligen vilja och väldigt många gånger så är det så också. Man varken kommer nånstans eller får nåt utan att verkligen jobba för det.
Donald Trumph är inte den mannen han är idag utan extremt hårt arbete, inte ens Hugh Hefner som jobbade på en tidning där han tyckte att något fattades, i sitt eget kök utformade han en egen tidning (kallades då förStag Party) och när den lite senare blev en succé hos män i alla åldrar döptes den om till kända Playboy.
Så det är fastställt att man varken behöver vara rik eller berömd för att följa sin dröm, inte ens om man får en ny dröm som vuxen.
MEN jag kan hålla med om att det inte är särskilt lätt med tanke på det samhälle vi lever i där vi verkligen måste jobba för att överleva. Tror vi måste bryta ner samhällets regler och se till att det blir lättare för folk att få testa på, att få en chans att få "råd" att följa sina drömmar i den bästa möjliga mån det går.
Jag säger inte att det är lätt att följa sina drömmar, men jag tror att allt är möjligt och vill man bli astronaut så kan man med hårt arbete och ihärdighet med stor säkerhet bli det, åtminstonde så har man försökt.
Det är iaf vad jag ska lära mina framtida barn, att våga tro på sig själva och att inte vara rädda för att jobba hårt för att nåt det!
Vad säger ni?
Det var väl nåt i den stilen hon menade iaf.
Började då fundera och bestämde mig för att göra ett inlägg jag också:
När vi är barn funderar vi inte särskilt mycket över på vad vi ska bli, vi bara ska. Det är inte så mycket att vi då satt och fundera i en halvtimma tills vi kom på att "aha, det ska jag bli när jag blir stor". Utan det föll sig liksom naturligt, som om man visste innerst inne vad man var ämnad för att göra.
Visst det är väl kanske många gånger storslagna saker som astronaut, ballerina, cowboy mm, men mångas dröm var också då polis, veterinär, chef för ett visst företag (kanske ta över familje företaget), skådespelare, popstjärna osv.
Ärligt talat kan jag inte minnas att jag någonsin drömde om att bli nåt av detta eller nåt annat storslaget, jag tror att jag alltid har vetat att jag ska pyssla med människor eller djur, hur och var har jag nog inte haft nån önskan om.
Kan iofs ha uttryckt en tyst önskan om att få vara en prinsessa just för tiaran och klädernas skull :o)
(vill fortfarande) hahaha
Men när slutade vi egentligen att tro på att vi en dag skulle kunna bli det vi drömt om sen barnsben?
Var det när någon sa åt oss om annat? Slutade vi tro på oss själva eller gjorde andra det åt oss? Gör samhäller oss "svagare"? Blir vi styrda av att man ska följa den normala "normen" av människor om du är en "Svensson"? (Ni vet, man blir uppväxt med här i Sverige att " du ska inte tro att du är förmer än nån annan")
Finns det nån av er idag som gör det som ni haft en önskan/dröm om en gång i tiden (när ni var små alltså)?
Varför gav vi upp? Vem säger att just du inte kan bli det du drömt om, såvida det inte handlar om medicinska hinder eller att man blivit för gammal för att söka eller nåt likn.? Vad gjorde att du inte satsade på din dröm? Tyckte du kanske att du inte var smart nog? Duktig nog? Ihärdig nog?
Jag tror att VI alla har kommit på ursäkter på våra "äldre" dar som att "jag var för gammal", "jag tyckte jag inte var inte tillräckligt smart för..", "då hade jag ju vart tvungen att flytta", "det hade kostat massor av pengar", "vet du hur liten chans det hade vart att just jag skulle blivit astronaut?"
En stor del av mig, vill såååå gärna tro att allt handlar om ihärdighet, att tro på sig själv, att verkligen vilja och väldigt många gånger så är det så också. Man varken kommer nånstans eller får nåt utan att verkligen jobba för det.
Donald Trumph är inte den mannen han är idag utan extremt hårt arbete, inte ens Hugh Hefner som jobbade på en tidning där han tyckte att något fattades, i sitt eget kök utformade han en egen tidning (kallades då förStag Party) och när den lite senare blev en succé hos män i alla åldrar döptes den om till kända Playboy.
Så det är fastställt att man varken behöver vara rik eller berömd för att följa sin dröm, inte ens om man får en ny dröm som vuxen.
MEN jag kan hålla med om att det inte är särskilt lätt med tanke på det samhälle vi lever i där vi verkligen måste jobba för att överleva. Tror vi måste bryta ner samhällets regler och se till att det blir lättare för folk att få testa på, att få en chans att få "råd" att följa sina drömmar i den bästa möjliga mån det går.
Jag säger inte att det är lätt att följa sina drömmar, men jag tror att allt är möjligt och vill man bli astronaut så kan man med hårt arbete och ihärdighet med stor säkerhet bli det, åtminstonde så har man försökt.
Det är iaf vad jag ska lära mina framtida barn, att våga tro på sig själva och att inte vara rädda för att jobba hårt för att nåt det!
Vad säger ni?
When "I do" becomes "I don´t".
Nästan alla tjejers dröm, från det att vi är små flickor, har vi väl önskat att vår drömmars prins ska komma och en dag fria till oss på det mest romantiska sätt vi vet. (och vad det är varierar ju) Det ska tilläggas att det är inte alla tjejers dröm att gifta sig, inte heller att det är killen som ska fria.
Under årens lopp kommer val som; färg på brudklänning (när man är liten brukar ju rosa vara en favorit, men det brukar konstigt nog inte vara det första valet som vuxen :oP),vilken typ av alla dessa miljontals klänningar man ska välja, vilken "prins" som ska fria, vilken tårta man ska ha, stort eller litet bröllop, ute eller inne och vart och framför allt vilka man ska bjuda, att snurra från och till i ditt huvud beroende på vart/vilken period i livet du befinner dig i.
Så kommer den dagen då du äntligen tror dig ha hittat den rätta, du börjar efter några år (2-4 år) känna att du verkligen vill stabilisera dig med den man du lever med och att det kommer att hålla. Du börjar fantisera om (då 2-4 år gått) hur erat bröllop kommer att se ut och frågor som; vem ska vara brudtärna? vem ska leda dig fram till altaret? ska någon alls leda dig fram till altaret? ska det finnas några små söta barn i kostym och (rosa) klänningar med som delar ut rosenblad i gången? Bör man ha skaffat barn själv innan som kan vara med? Ska bröllopet vara ute eller inne? Vilken kyrka eller plats ute? Vår, sommar höst eller vinter? Hur många gäster? Mat till bröllopsfesten? osv osv, börjar surra rejält i ditt huvud.
Men vad händer när dina planer inte blir som tänkta? Vad händer när åren går och din prins inte friar? Ska man då ta tag i saken i egna händer och hoppas på att man får ett ja? Vad händer om ditt önskade ja då blir ett nej? Ska man då ruska på kroppen och vänta ett par år till eller går man skilda vägar? Om du snällt och tålmodigt väntar på ditt romantiska frieri som aldrig kommer men som efter 9 år (5 år senare än vad du tänkt) äntligen dyker upp, har du då tröttnat och istället blivit anti för att det dröjt för länge?
Blir ditt äntligen efterlängtande "ja" då istället ett "nej"? 
Nää, killar och tjejer, det är inget att vänta på, man vet aldrig hur länge man lever, ta chansen och lev lyckligt. Du kommer iaf "aldrig ångra" att du fråga, för vilket fall som helst så får du ditt svar, vad du gör med det är upp till dig!
Det ska också tilläggas att det är lättare att skriva vad andra ska göra och att sedan göra det själv!!! 
