Idag är det många känslor igång. Jag är karlfri idag så det är väl en känsla av fridfullhet jag har just nu och tyvärr så kommer väl känslan av ensamhet också fram mot kvällen.
Han är iväg med några vänner och har en grabbkväll och de ska sova över där de är så jag är nu alldeles själv och det har jag inte varit sen han kom hem från Afghanistan tror jag.....
Det känns rätt skönt, åtminstonde nu så här på em och kvällen, men det är trist och ensamt när det är dags att lägga sig. Sååå tråkigt att lägga sig ensam i den stora sängen, visserligen så har jag ju "ex o kex" (katterna) hos mig som kommer att ta upp hans plats :o) Men det är ju liksom inte riktigt samma sak, dels är karln inte så hårig och så snarkar han inte vilket den lilla majan gör. (har aldrig hört en katt snarka förut men den lilla katta, hon kan!!!) Vilka "smeknamn" man har på sina djur, de får heta allt möjligt *haha*

Nåja, jo så det känns ju rätt skönt att få vara ensam ett litet tag, han var försvunnen när jag kom tillbaka från promenaden och fikat med syrran och hennes barn.
Så det första man gör naturligtvis när mannen i huset rymt är att börja plocka undan och diska upp så det ser lite ordentligt ut, man plockar lite tvätt som ligger lite här och var o styr. Det är mer eller mindre som att ha barn hemma när har en pojkvän, det ligger tvätt och disk lite åt både höger och vänster och matlådor som man kan hitta 2 veckor senare som är lite granna mögliga och fina, mm. Hihi och sen en annan sak som jag upptäckt, åtminstonde så gäller det min karl iaf, han kan verkligen vara "mannen med få ord".
Som nu, när jag sms:a och frågade om jag fick lägga ut en viss bild på honom och skrev sen så fint och snällt som man gör "puss". Vad får man tillbaka????? "Ok". JAHA, är det allt man får? Karlar dom är roliga dom *NOT!!!* Jo, bara när dom gör som man säger åt dom och när dom överraskar en med något trevligt, vilket händer högst kanske 2 ggr om året om man har tur :oP
Nää skämt åt sido, suck, vad jag skriver, det var ju inte ens det här jag skulle skriva.......Mmm, så här går det som sagt när man släpper mig lös på tangentbordet.
Här kommer en bild på min karl iallafall från när han var i Afghanistan förra året.

Jo, den andra och tredje känslan jag har idag är ilska och bitterhet? på mig själv för att jag har så dålig karaktär.
Skulle som sagt ut och gå en promenad med syrran och kidzen och eftersom jag hade tänkt att vara duktig och ta med kameran för att se om jag kunde fånga något fint på bild så tänkte jag att vi skulle gå å-backarna runt.
För er som inte vet så är detta en underbar slinga bredvid Motala ström som rinner där igenom, där man möter många hungriga, kaxiga, söta änder och en hel del måsar :o)

En söt liten andhona lät mig fota henne, tyvärr tröttna hon på att vänta på min kamera som tog lite tid så hon vände sig om men jag fick henne på bild på profil iallafall.

Denna trio kom också vaggandes på den leriga vägen, tyvärr så var kameran inte särskilt snabb denna gången heller så de han och vika av från vägen innan bilden togs, det såg rätt kul ut när de kom alla 3 på rad gåendes så det var lite synd att jag inte hann med dem. Bättre lycka nästa gång!

Jo, för att fortsätta där jag sluta så skulle jag skriva att jag visste att det var väldigt lerigt i å-backarna så jag tänkte att jag skulle slänga på mig ett par "gamla" jeans som det gått hål högt upp vid låren/grenen på, tänkte att de kan man ju gegga ner lite. Problemet var bara att de ville inte komma på!!! AAAAHHH!!!!!!!
Det ska tilläggas och erkännas att det inte var särskilt längesen (om jag minns rätt förstås) jag kunde ha dessa byxor, bara knappa året tror jag. Upptäckten av detta gör ju inte direkt att humöret stiger och framför allt inte då jag faktiskt försöker gå ner i vikt eller snarare gå ner i klädstorlek för själva "våg"vikten bryr jag mig inte så mycket om.
Jag har börjat gå en hel del promenader och syrran och jag hade blrjat småjoggat lite granna nu innan regnet och snön kom. Visst jag har väl inte varit världens bästa med att låta bli godis o kakor o sånt (det är ju bara så jäkla gott :o(  ), och  framför allt inte nu vid påsk och ärligt också efter påsk men innan dess det "gick utför" igen så tyckte jag nog att jag var rätt duktig, försökte byta ut pasta och potatis och sådant mot bulgur och mer sallad och grönsaker och annat nyttigt och faktiskt mindre godis och läsk på helgerna.

Karln har lika dålig karaktär som jag och behöver också gå ner en hel del i vikt, men på honom som är "skogshuggar grov" i kroppen syns det inte så mycket att han bär på många kilos övervikt förutom lite på magen och lite grann i ansiktet, han har gått upp sen han kom hem till Sverige igen och till hans eget förtret så har han gått upp 4 kilo sen han börja styrketränahär nu också, men det är tydligen väldigt vanligt att man först går upp i vikt och jag ska väl kanske vara glad att jag står kvar på mina kilon då jag slutat röka också för 2 mån sen. Och jag har ju en del muskler också och har bytt ut en del fett till muskler sen jag börja träna igen. MEN jag vet att jag har alldeles för dålig karaktär och måste ta till "drastiska" åtgärder för att lyckas med mitt mål. Mitt första är väl att verkligen "inse" att jag behöver gå ner för att jag inte mår bra av det psykiskt. Problemer är nog bara, som jag själv tror, att jag ser mig inte själv att väga (73 kilo) så "mycket" då jag inte tycker att jag ser ut som 73 kilo i kroppen en "bra" dag och framför allt inte i ansiktet.

Men jag vet att jag avskyr hur kläderna sitter, inga kläder sitter bra, jag har redan ett brett bäcken så jag behöver inte en massa fett som ytterliggare fyller ut och gör att varenda åtsittande tröja åker upp i midjan och om man har några jeans som sitter bra över rumpa och lår så sitter de åt lite granna över midjan och det väller över lite granna så då känns det inte heller bra att använda kroppsnära tröjor. Har jag byxor som inte sitter åt är det helt ok.
Folk som ser/träffar mig undrar varför jag ska gå ner i vikt för, men det är ju så att sådant känner man själv, mår man inte bra av det så måste man göra nåt åt det och det är ju bara jag också som vet hur mina kläder sitter och hur de SKA/bör sitta. Sen är det nåt eller några kilon för mycket enligt vad experterna tycker att man ska väga,eller jag ligger väl precis på gränsen men som sagt, jag struntar i vad man ska väga och hur man BÖR se ut enligt samhället och alla dessa experter, huvudsaken är att man själv mår bra och det är först då som den sanna, inre skönheten kan komma fram och glänsa med all sin prakt :o)

Jo, så jag har nu äntligen insett att jag verkligen HELST måste ge upp allt vad godis och läsk nu heter på helgerna. Måste bli kvitt detta sötsug och att alltid ha något bara för att det är fredag eller kvällsmys i soffan framför tv:n. Och så hoppas jag på nu att detta snöande och blasket snart är över så att jag och syrran kan komma igång och springa igen. Mmmm, får väl uppdatera er om hur detta går, men nu får det vara nog iaf, mer muskler och mindre fett ska det bli iaf till sommaren!!!!! :o)

Ja sen fanns det ju en fjärde  och en femte känsla också och det är känslan av hopplöshet och mörkrädd för mig själv. Tänkte att jag skulle ta på mig min stegräknare som min kära sambo beställt på nätet åt mig då han är med i tappa.se genom jobbet där de tävlar om att gå till münchen och om 3 extra semesterdagar.
Men så tänkte jag att jag kanske inte skulle ta på mig den då jag vet att de byxor jag istället fick välja (istället för de nu för små jeansen) också sitter tajt över midjan och på dessa är det snea fickor så det går inte att sätta räknaren där utan den måste sättas i midjan. Sagt och gjort så gjorde jag det fast jag vet att jag har tappat den en gång tidigare då jag böjt mig ner och den har liksom tryckts upp och ramlat av (den gången hemma) men nu tyckte jag nog att den satt rätt bra. Mer än halvägs genom promenaden kommer jag på att känna efter stegräknaren och naturligtvis så fanns den ju inte där. Tänkte att den måste ha ramlat av när jag böjt mig ner och fotat och inte hört då det är väldigt lerigt och mjukt.
Så vi gick tillbaka samma väg genom leran men utan resultat. Men ju mer jag tänkte på det så fick jag för mig att jag hade bestämt mig för att ändå lämna den hemma och ju mer jag tänkte på det ju mera säker vart jag då jag visste jag varit extra tankspridd den senaste veckan eller två och gjort konstiga saker. Men efter fikat hos syrran så gick jag samma väg hem och utan resultat och var då helt säker på att det så var fallet men hemma fanns ingen stegräknare att finna så denna gång var det inte mina hjärnceller som spela mig ett spratt.

Men man kan ju börja undra vissa gånger om dessa små hjärnceller fått för sig att ta lite semester eller gå i pension eller nåt för härom dagen så la jag resterna av en kalkon i en påse och sa åt sambon som satt i datarummet att jag nu slänger denna i frysen och knöt påsen samtidigt som jag gick tillbaka till köket  och där försvinner minnet i ca 1-2 min. 2 min senare finner jag mig att ställa frågan var i 17 jag gjorde av påsen med kalkonen. Jag kolla i frysen, inte där, inte i kylen, inte i skafferiet heller. Samtidigt som jag fick ett skrattanfall för det är ju så absurt så bad jag T (karln) hjälpa mig att finna denna påse, 3 min senare tittar han i skräppåsen och där ligger den lilla kalkonpåsen så fint. Helt otroligt!
Veckan innan kunde jag undra vart jag hade lagt bilnyckeln och vanliga nyckeln trots att jag 2 min tidigare lagt den i jackfickan och det är inte så att jag leta efter dom i minuter utan jag kom ju på vart dom var bara sek efter men man blir ju mörkrädd för sig själv. Men det värsta hände nog nu i onsdags då jag tog med morgonrocken och bytte om i badrummet eftersom T redan sov. Jag bar tillbaka mina kläder in till sovrummet och tänker när jag kommer dit att det är lika bra att hämta morgonrocken också så slipper den hänga på dörren in till toan.
Går tillbaka, (jag hade släckt ner det mesta i lägenheten) trevar i dunklet efter morgonrocken, känner den inte så jag tänder lampan och kommer då på i samma sekund att jag för sjuttsingen bär den på mig!!!
AAAAAAAhhhhhhhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!! Då blir man faktiskt lite rädd för sig själv, jessi en nära vän undra om jag håller på att bli senil, man kan ju undra!

Ja, så det var väl de 5 känslorna som dominerat min dag idag och nu införskaffade jag mig två till då jag blivit trött och fått ont/kramp i ena armen av att sitta här. Min kropp är lite lustig.
Så väldigt mycket det vart idag att skriva men det är kul att få skriva av sig sina känslor och jag är inte blyg att dela med mig av mitt knasiga liv och tankar.

Hoppas ni har en trevlig och skön lördag iaf :o)
Klart, slut, godnatt.