...så skulle det va så skönt att ha en anonym blogg, där ingen visste vem man var så man fick skriva allt man tänkte och tyckte utan att nån visste vem man var men nu känner jag att jag måste skriva av mig lite och ni är så få som läser min blogg (åtminstonde som lämnar kommentarer som man ser) så jag känner att det gör inget och hälften av er vet redan hur jag känner i den här frågan och vad är det då? Jo naturligtvis barnafrågan.
Har idag vart och träffat Jessi o Thessan och hennes lilla, så liten är hon och det är ju så mysigt. Visst nu får ju inte en annan dras med skriket och byten av blöja och matning och lider brist på sömn men jag har alltid omgivits av barn och har alltid nästan haft nån liten som jag "fått ta hand" om när man besökt vänner och familj så jag vet ju lite iaf vad det innebär även om det är VÄLDIGT annorlunda och leva med det 24 tim om dygnet.
Fikade med Michis häromdagen och vi gick en promenad, han är ju så söt lilla Dexter :o) Blir så glad för alla mina vänner skull men samtidigt så väldigt ledsen eftersom min karln inte alls är inne på barnafrågan och känner sig mest pressad och stressad när man tar upp ämnet.
Detta innebär ju mer stress och ledsamhet hos mig varje gång jag hör hur glad han är att vi inte har barn, han tycker det är jättekul o träffa Dexter och andras småttingar som sina brorsbarn som är 4 st men han tycker det är lika skönt när de går (eller vi) hem, att man liksom kan "lämna" tillbaka dem efter tag.

Denna fråga har ju vart en stor sak i vårt förhållande i många år nu och vi, eller jag, har undrat om man ska gå skilda vägar just för den saken för han vill ju inte stå "i vägen" för mig och vad jag vill och dessamma gäller ju för mig men ändå är vi efter 7½ år fortfarande ihop och det hänger ju på mig, det har jag ju insett sen en tid tillbaka.
Visst jag skulle kunna sätta ner foten i backen och säga att nu planerar vi iaf på att skaffa barn eller så går vi skilda vägar och antingen stannar vi kvar hos varandra eller så går vi helt enkelt åt skilda håll, men låt säga att vi (han) väljer att vi ska skaffa barn bara för att han älskar mig så mycket då är det ju inte för att VI båda vill det och det kan ju bli VÄLDIGT fel.
Nu tänker ni: "ja men om han väljer att stanna och skaffa barn med dig då vill han väl ändå nånstans innerst inne ha barn då". Ja så kan man ju tycka och tänka men det är ju inte alltid så, visst man kanske vill lite, nånstans men inte egentligen men man liksom ger med sig eftersom man ändå har 8 år i bagaget.
Att "tvinga" nån är inte kul men min tankegång är ju också att stannar jag och det visar sig att han inte ändrar på sig förrän jag är 33-35 (vilket jag tvivlar) att man blir bitter på han för att vi inte skaffade tidigare, men går vi skilda vägar så ska man ju hitta kärleken igen och man ska lära känna varandra osv osv och det tar ju sina år, såvida det inte bara känns väldigt väldigt rätt som det gör för en del och då kunde man ju kanske likagärna stannat kvar i det förhållandet man är i nu.
Jag älskar T men att skaffa barn är liksom det är som är meningen med livet för mig och att skaffa mitt första efter 30,31 är för MIG "gammalt" då jag vill ha ett syskon men ändå kanske ett par år emellan.

Jag tycker säkert så här också bara för att både min mormor, mamma, syster, mina vänner (väldigt många av dem iaf) skaffat barn när de var/är unga, de var (de 3 förstnämnda iaf) 18-19, visst, det är kanske lite tidigt, jag kan tycka kanske 27-29 är väldigt lagom. Att skaffa barn när man är väldigt ung är både på gott och på ont ska nämnas också och med ung menar jag ju då 18-19.

Nää, blir så ledsen för jag känner mig verkligen kluven och jag vet att denna fråga tär på vårt förhållande och det känns som att antingen kommer vi skaffa barn inom väldigt snar framtid, bara för att jag vill, eller så kommer det inte bli några och jag blir bitter, men vad ska man göra när man älskar någon och man annars kan se en framtid med personen?! Jag vill absolut inte pressa någon till något som man absolut inte vill till ett sådant beslut som påverkar hela livet och livet ut.

Känns som att allt ska va så perfekt för T, "vi har inte råda att skaffa barn nu". Jo, men det beror på hur gott ställt man vill ha det. Klart man vill ha så mycket pengar och en säker framtid som möjligt men man får väl se till hur situationen ser ut runtom med jobb mm. Man kan aldrig veta om man blir uppsagd eller när jag hittar mig ett fast arbete.
Men klarar oss det lär vi ju göra, vi har ju ändå 2 inkomster även om min inte ligger på mer än 9-12000:-/mån.
Herregud min syster har 2 barn och visst det är absolut ingen rolig situiation hon sitter i, att aldrig kunna ha pengar till att åka bort med sina barn mm men hon har alltid så hon kan köpa kläder, gå på bio nån gång, betala räkningar, köpa mat mm men det är oftast inte så mycket mer och näää så vill jag absolut inte ha det men det ska också mycket till  för att vi ska hamna i den situationen. Jag vill också tillägga att hamna i en sådan situation är inget nån vill eller planerar, man kan aldrig veta hur framtiden kommer att se ut utan man får ta dagen som den kommer och försöka läsa situationerna som de kommer efterhand.
Visst jag förstår att han är orolig men man kan inte oroa sig för pengar och allt annat och vänta tills man sitter där med ett hus på landet, 2 bilar, bra jobb, bra inkomst mm för det kanske aldrig kommer.

Nää, kluven och ledsen är jag och just för tillfället så gosar jag så mycket jag kan och får, mest med lilla söta baby Dexter, Michis är så snäll och låter mig göra det :oD Tur jag har mina vänner iaf som har barn så man får dofta på lite bebislukt emellanåt.
NU har jag fått skrivit av mig lite, skönt. Nu ska jag inte besvära er mer men åt andra sidan så är det ju just min blogg där jag skriver vad jag vill! :o)
Nu måste jag göra käk och sen ska jag bege mig till 14-årskalaset.
Kramar på er