Idag är det många känslor igång. Jag är karlfri idag så det är väl en känsla av fridfullhet jag har just nu och tyvärr så kommer väl känslan av ensamhet också fram mot kvällen.
Han är iväg med några vänner och har en grabbkväll och de ska sova över där de är så jag är nu alldeles själv och det har jag inte varit sen han kom hem från Afghanistan tror jag.....
Det känns rätt skönt, åtminstonde nu så här på em och kvällen, men det är trist och ensamt när det är dags att lägga sig. Sååå tråkigt att lägga sig ensam i den stora sängen, visserligen så har jag ju "ex o kex" (katterna) hos mig som kommer att ta upp hans plats :o) Men det är ju liksom inte riktigt samma sak, dels är karln inte så hårig och så snarkar han inte vilket den lilla majan gör. (har aldrig hört en katt snarka förut men den lilla katta, hon kan!!!) Vilka "smeknamn" man har på sina djur, de får heta allt möjligt *haha*

Nåja, jo så det känns ju rätt skönt att få vara ensam ett litet tag, han var försvunnen när jag kom tillbaka från promenaden och fikat med syrran och hennes barn.
Så det första man gör naturligtvis när mannen i huset rymt är att börja plocka undan och diska upp så det ser lite ordentligt ut, man plockar lite tvätt som ligger lite här och var o styr. Det är mer eller mindre som att ha barn hemma när har en pojkvän, det ligger tvätt och disk lite åt både höger och vänster och matlådor som man kan hitta 2 veckor senare som är lite granna mögliga och fina, mm. Hihi och sen en annan sak som jag upptäckt, åtminstonde så gäller det min karl iaf, han kan verkligen vara "mannen med få ord".
Som nu, när jag sms:a och frågade om jag fick lägga ut en viss bild på honom och skrev sen så fint och snällt som man gör "puss". Vad får man tillbaka????? "Ok". JAHA, är det allt man får? Karlar dom är roliga dom *NOT!!!* Jo, bara när dom gör som man säger åt dom och när dom överraskar en med något trevligt, vilket händer högst kanske 2 ggr om året om man har tur :oP
Nää skämt åt sido, suck, vad jag skriver, det var ju inte ens det här jag skulle skriva.......Mmm, så här går det som sagt när man släpper mig lös på tangentbordet.
Här kommer en bild på min karl iallafall från när han var i Afghanistan förra året.

Jo, den andra och tredje känslan jag har idag är ilska och bitterhet? på mig själv för att jag har så dålig karaktär.
Skulle som sagt ut och gå en promenad med syrran och kidzen och eftersom jag hade tänkt att vara duktig och ta med kameran för att se om jag kunde fånga något fint på bild så tänkte jag att vi skulle gå å-backarna runt.
För er som inte vet så är detta en underbar slinga bredvid Motala ström som rinner där igenom, där man möter många hungriga, kaxiga, söta änder och en hel del måsar :o)

En söt liten andhona lät mig fota henne, tyvärr tröttna hon på att vänta på min kamera som tog lite tid så hon vände sig om men jag fick henne på bild på profil iallafall.

Denna trio kom också vaggandes på den leriga vägen, tyvärr så var kameran inte särskilt snabb denna gången heller så de han och vika av från vägen innan bilden togs, det såg rätt kul ut när de kom alla 3 på rad gåendes så det var lite synd att jag inte hann med dem. Bättre lycka nästa gång!

Jo, för att fortsätta där jag sluta så skulle jag skriva att jag visste att det var väldigt lerigt i å-backarna så jag tänkte att jag skulle slänga på mig ett par "gamla" jeans som det gått hål högt upp vid låren/grenen på, tänkte att de kan man ju gegga ner lite. Problemet var bara att de ville inte komma på!!! AAAAHHH!!!!!!!
Det ska tilläggas och erkännas att det inte var särskilt längesen (om jag minns rätt förstås) jag kunde ha dessa byxor, bara knappa året tror jag. Upptäckten av detta gör ju inte direkt att humöret stiger och framför allt inte då jag faktiskt försöker gå ner i vikt eller snarare gå ner i klädstorlek för själva "våg"vikten bryr jag mig inte så mycket om.
Jag har börjat gå en hel del promenader och syrran och jag hade blrjat småjoggat lite granna nu innan regnet och snön kom. Visst jag har väl inte varit världens bästa med att låta bli godis o kakor o sånt (det är ju bara så jäkla gott :o(  ), och  framför allt inte nu vid påsk och ärligt också efter påsk men innan dess det "gick utför" igen så tyckte jag nog att jag var rätt duktig, försökte byta ut pasta och potatis och sådant mot bulgur och mer sallad och grönsaker och annat nyttigt och faktiskt mindre godis och läsk på helgerna.

Karln har lika dålig karaktär som jag och behöver också gå ner en hel del i vikt, men på honom som är "skogshuggar grov" i kroppen syns det inte så mycket att han bär på många kilos övervikt förutom lite på magen och lite grann i ansiktet, han har gått upp sen han kom hem till Sverige igen och till hans eget förtret så har han gått upp 4 kilo sen han börja styrketränahär nu också, men det är tydligen väldigt vanligt att man först går upp i vikt och jag ska väl kanske vara glad att jag står kvar på mina kilon då jag slutat röka också för 2 mån sen. Och jag har ju en del muskler också och har bytt ut en del fett till muskler sen jag börja träna igen. MEN jag vet att jag har alldeles för dålig karaktär och måste ta till "drastiska" åtgärder för att lyckas med mitt mål. Mitt första är väl att verkligen "inse" att jag behöver gå ner för att jag inte mår bra av det psykiskt. Problemer är nog bara, som jag själv tror, att jag ser mig inte själv att väga (73 kilo) så "mycket" då jag inte tycker att jag ser ut som 73 kilo i kroppen en "bra" dag och framför allt inte i ansiktet.

Men jag vet att jag avskyr hur kläderna sitter, inga kläder sitter bra, jag har redan ett brett bäcken så jag behöver inte en massa fett som ytterliggare fyller ut och gör att varenda åtsittande tröja åker upp i midjan och om man har några jeans som sitter bra över rumpa och lår så sitter de åt lite granna över midjan och det väller över lite granna så då känns det inte heller bra att använda kroppsnära tröjor. Har jag byxor som inte sitter åt är det helt ok.
Folk som ser/träffar mig undrar varför jag ska gå ner i vikt för, men det är ju så att sådant känner man själv, mår man inte bra av det så måste man göra nåt åt det och det är ju bara jag också som vet hur mina kläder sitter och hur de SKA/bör sitta. Sen är det nåt eller några kilon för mycket enligt vad experterna tycker att man ska väga,eller jag ligger väl precis på gränsen men som sagt, jag struntar i vad man ska väga och hur man BÖR se ut enligt samhället och alla dessa experter, huvudsaken är att man själv mår bra och det är först då som den sanna, inre skönheten kan komma fram och glänsa med all sin prakt :o)

Jo, så jag har nu äntligen insett att jag verkligen HELST måste ge upp allt vad godis och läsk nu heter på helgerna. Måste bli kvitt detta sötsug och att alltid ha något bara för att det är fredag eller kvällsmys i soffan framför tv:n. Och så hoppas jag på nu att detta snöande och blasket snart är över så att jag och syrran kan komma igång och springa igen. Mmmm, får väl uppdatera er om hur detta går, men nu får det vara nog iaf, mer muskler och mindre fett ska det bli iaf till sommaren!!!!! :o)

Ja sen fanns det ju en fjärde  och en femte känsla också och det är känslan av hopplöshet och mörkrädd för mig själv. Tänkte att jag skulle ta på mig min stegräknare som min kära sambo beställt på nätet åt mig då han är med i tappa.se genom jobbet där de tävlar om att gå till münchen och om 3 extra semesterdagar.
Men så tänkte jag att jag kanske inte skulle ta på mig den då jag vet att de byxor jag istället fick välja (istället för de nu för små jeansen) också sitter tajt över midjan och på dessa är det snea fickor så det går inte att sätta räknaren där utan den måste sättas i midjan. Sagt och gjort så gjorde jag det fast jag vet att jag har tappat den en gång tidigare då jag böjt mig ner och den har liksom tryckts upp och ramlat av (den gången hemma) men nu tyckte jag nog att den satt rätt bra. Mer än halvägs genom promenaden kommer jag på att känna efter stegräknaren och naturligtvis så fanns den ju inte där. Tänkte att den måste ha ramlat av när jag böjt mig ner och fotat och inte hört då det är väldigt lerigt och mjukt.
Så vi gick tillbaka samma väg genom leran men utan resultat. Men ju mer jag tänkte på det så fick jag för mig att jag hade bestämt mig för att ändå lämna den hemma och ju mer jag tänkte på det ju mera säker vart jag då jag visste jag varit extra tankspridd den senaste veckan eller två och gjort konstiga saker. Men efter fikat hos syrran så gick jag samma väg hem och utan resultat och var då helt säker på att det så var fallet men hemma fanns ingen stegräknare att finna så denna gång var det inte mina hjärnceller som spela mig ett spratt.

Men man kan ju börja undra vissa gånger om dessa små hjärnceller fått för sig att ta lite semester eller gå i pension eller nåt för härom dagen så la jag resterna av en kalkon i en påse och sa åt sambon som satt i datarummet att jag nu slänger denna i frysen och knöt påsen samtidigt som jag gick tillbaka till köket  och där försvinner minnet i ca 1-2 min. 2 min senare finner jag mig att ställa frågan var i 17 jag gjorde av påsen med kalkonen. Jag kolla i frysen, inte där, inte i kylen, inte i skafferiet heller. Samtidigt som jag fick ett skrattanfall för det är ju så absurt så bad jag T (karln) hjälpa mig att finna denna påse, 3 min senare tittar han i skräppåsen och där ligger den lilla kalkonpåsen så fint. Helt otroligt!
Veckan innan kunde jag undra vart jag hade lagt bilnyckeln och vanliga nyckeln trots att jag 2 min tidigare lagt den i jackfickan och det är inte så att jag leta efter dom i minuter utan jag kom ju på vart dom var bara sek efter men man blir ju mörkrädd för sig själv. Men det värsta hände nog nu i onsdags då jag tog med morgonrocken och bytte om i badrummet eftersom T redan sov. Jag bar tillbaka mina kläder in till sovrummet och tänker när jag kommer dit att det är lika bra att hämta morgonrocken också så slipper den hänga på dörren in till toan.
Går tillbaka, (jag hade släckt ner det mesta i lägenheten) trevar i dunklet efter morgonrocken, känner den inte så jag tänder lampan och kommer då på i samma sekund att jag för sjuttsingen bär den på mig!!!
AAAAAAAhhhhhhhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!! Då blir man faktiskt lite rädd för sig själv, jessi en nära vän undra om jag håller på att bli senil, man kan ju undra!

Ja, så det var väl de 5 känslorna som dominerat min dag idag och nu införskaffade jag mig två till då jag blivit trött och fått ont/kramp i ena armen av att sitta här. Min kropp är lite lustig.
Så väldigt mycket det vart idag att skriva men det är kul att få skriva av sig sina känslor och jag är inte blyg att dela med mig av mitt knasiga liv och tankar.

Hoppas ni har en trevlig och skön lördag iaf :o)
Klart, slut, godnatt.

Morgonen började som nästan alla andra mornar hemma hos oss, Missy börjar slicka på madrassen och sedan på husses handskar när hon fått för sig att det är dax att gå upp och man ska följa med ut i köket så hon får lite sällskap till matskålen.
Dessa mornar brukar det räcka med att man går upp, går till köket, tar nåt att dricka, går på toan och sen tillbax till sängen igen, så har hon lugnat ner sig. Men ibland som inatt så har hon helt enkelt fått för sig att hon sovit färdigt och då är det ju synd och tråkigt att alla andra (förutom hennes syster som får ligga och sussa ostört hela dagen *morr*) ska ligga och sova, då ska man ju upp o leka *NOT!!!, MORR*
Det är vid dessa tillfällen som min kära sambo då så fint påpekar att det är ju MINA katter (skaffa dom 3 år innan vi blev tillsammans, de blir 10 nu) så det är både Missy OCH jag som får skit för att hon inte kan ligga still i nån timma till.
Men det ska också tilläggas att det är dessa små "odjur", som det då så fint heter så tidigt på morgonen, han först hälsar på när han kommer in genom ytterdörren (visserligen är dom där före mig men iaf) och det är alltid Missan (alias: Buffy) som ska ha "natta kel" av husse eller om det är tvärtom *haha*
Jo, så det är nog lika mycket hans som mina, fast det är ju förstås inte så kul att ständigt bli väckt, NÄSTAN varje morgon av detta slickande oljud.
Alla ni som har katt vet nog hur fint det låter när de slickar på madrasser och likn. och hur väldigt irriterande detta kan vara. Men det ska också tilläggas att Missan också kan, fast att hon väcker oss händer bara nån gång i veckan och hon klöser hellre på saker vid dessa tillfällen vilket också är nog så störande.
Nää nog om mina katter för de kan jag sitta och skriva om hur länge som helst och om alla andra djuren jag haft som häst, hund och minigris. :o)
Ett liv med djur är ett rikt liv!

Annars har man avslutat ytterliggare ett arbetspass idag, den sista för den här veckan kanske. De ringde från ett ställe och fråga om jag kunde vaka i em några tim men tyvärr så passade det inte mitt "schema" idag. Men de behövde evt någon som kunde sitta imorrn också så om jag har lite tur så blir det några extra timmar där också. Om det är mitt på dagen spelar det ju ingen roll, det är skilland om de ringer och vill att man ska jobba en hel natt.
Nu sitter jag hemma hos pappa med "hans" familj (mina föräldrar är skilda) så jag sitter här i lillebrors rum, han spelar WOW och jag fick låna hans bärbara, så här sitter vi som två fån i varsitt hörn, hahaha. Äta får jag göra här också idag, inte för att jag är så hungrig då jag åt lunch på jobbet kl 12 men Ankis (brorsans mamma som är fd kock) mat tackar man inte nej till :oD
Brorsan är lite nervös inför tennis matchen idag stackarn, får peppa´n lite granna, men det går nog bra, eller kanske inte för han är lite krasslig :o( Får väl "skryta" lite granna med att han är andra bäst i östergötland för sin åldersgrupp tror jag det är, har inte så stor koll på det där om jag ska vara ärlig. Men han är så go min lillebror och som en god storasyster älskar jag honom över allt annat och jag är stolt över att ha honom som min bror och över den person han är :o)
Klockan har nu blivit 15.20, det är 2 timmar kvar tills jag ska hämta upp karln från jobbet och sedan bär det av till närmsta blomsterhandlare för att inhandla en bukett blommor till hans far som fyller 75 idag. Har ingen lust att åka iväg nånstans då jag vet att vi inte kommer att vara hemma förrän vid halv nio, nio ikväll då hans föräldrar bor lite utanför Ringarum så det tar ju ett tag att åka dit, men vad ska man göra. Man kan ju inte skita i att åka dit, men HELA fredan försvinner.....jaja, det får väl va så, har ju inget annat val. Stackars kissarna, ensamna hela dagen sen 07.45 :os
Mmm, så blir denna fredag iaf, roligare än så här blir det inte.
Kram på er som tittar in här o trevlig fredag :o)

Visst får man väl säga att våren är nästan här? Åtminstonde när det är en sån underbar dag som denna.
Så här såg det ut så här från vår balkong för nån dag sen

och idag när jag var ute och gick runt folk parken och bredvid åbackarna såg det ut så här

Kanske inte syns så bra, har ju bara mobilen så det blir inte så bra bilder på håll.
Får lära mig karlns kamera o fota lite mera och bättre, men som ni vet så lyser solen för fullt idag och på fm på vår balkong mätte temperaturen 14 grader :o)  Och de som vet säger att det ska bli upp till 11 grader varmt i helgen, jippi!!!
Vore så gött o sitta på nån plats där det är lä med en kopp gott kaffe i näven och bara njuta. Förr hade den där kopp kaffen inneburit en cigg också i andra näven, men sånna dumma saker har jag och min syster slutat med för snart 2 mån sen (1/2-08) Det funkar bra. En av mina godaste vänner (heartofanneli.blogg.se) har också nyligen slutat, det är duktigt. Anneli har jag känt sen åttonde klass, hon blev min bästa vän när jag och min mor flyttade till landet i utkanten av Valdemarsvik, sedan dess har vi vart nära vänner även om vi tyärr har glidit ifrån varandra en hel del sen jag flyttade in till stan igen, men hon är fortfarande samma glada, ärliga, goa, söta  tjej som alltid och vi pratas vid med jämna mellanrum men jag önskade att de fanns tid till att umgås oftare, eller alls får jag väl säga då vi syns kanske 1 gång om året :o(. Får skärpa mig och ta bilen ner snart och stanna en helg, har ju mamma kvar också i "vika" *hahaha*

Nu börjar jag bli hungrig, ska göra grekisk sallad och vitlöksbröd ikväll tänkte ja, vart så sugen på det efter att vi käka det till lunch på ett av de 3 jobb jag har. Kom på att jag faktiskt inte har skrivit vad jag sysslar med.
Jag är sen förra året utbildad till Behandlingsassistent (= arbeta med personer med missbruk/och eller psykisk sjukdom och med samhällets omhändertagna barn och ungdomar) och undersköterska. Det lovades (som alltid) att det skulle gå fler i pension och att det skulle finnas gott om arbeten att söka. En del arbeten har det funnits, problemet är bara att de vill att man ska vara vidareutbildad som t ex drog och alkoholterapeut etc. Så någe fast arbete har jag tyvärr inte. Men jag trivs på de ställen jag är som tim.vikarie. Jag jobbar dels som Pers.ass vilket jag gjort i ca 5 år men det är så slitit för kropp och psyke, men stället jag är på nu o har varit i 3 år trivs jag rätt bra, det är fritt och vi kan göra vad vi vill dom timmarna jag är där. Jag är uska på ett äldreboende där jag endast jobbar natt.  Sen jobbar jag extra på ett Stödboende för psykiskt funktionshindrade sen 1 år tillbaka, där ska jag sommarjobba  i år igen.
Kan ju tyckas trist att sommarjobba men det gör inte så mycket för syrran kommer jobba också och min sambo tog C-kort när han kom hem från Afghanistan från en FN-mission så han jobbar nu på Poståkeriet och har ingen semester. Men vi har bokat oss en resa till Side i Turkiet tillsammans med några andra vänner i början på augusti så lite ledigt blir det ju och man jobbar ju inte jämt så man hinner nog lata sig på stranden också :o)

Jisses, ja så här blir det när man släpper mig lös att skriva, det finns inget stopp, jag kommer på nya saker att säga hela tiden, suck. Men nu har klockan sprungit iväg och karln kommit hem från tränningen och undrar när vi ska äta så det är väl bäst att jag sringer ut i köket och sätter igång för nu är jag också väldigt hungrig.
Tänkte till sist slänga in en bild eller två på mig själv så ni får se ansiktet bakom denna skrivmani. :oP
Ha en underbar fortsatt dag :o)

Kl är nu 20.30 enligt datorn jag sitter vid och jag försöker få mig ett grepp om hur denna sida funkar. Är inte så bra på sånt här att förstå mig på hur man ska göra...hmm...det löser sig alltid :o) Det finns ju alltid vänner att fråga om det är någe.
Egentligen skulle jag inte sitta här just nu utan istället skulle jag ha suttit som klistrad framför tv3 och kollat på Men in trees. Har fastnat för den serien, huvudrollsinnehavaren är lite granna som Carrie i Sex and the City med sitt tänkande och skrivande vilket jag bara älskar.
Så jag ska väl förvarna alla att det ibland kan dyka upp "konstiga" bloggar om olika ämnen, det är då bara min lilla hjärna som är igång och tänker för fullt igen i "Carrie anda".
Tyckte att det kanske kunde vara kul att få dela dessa tankar med er som kommer in här och är lite nyfikna. Alla kommentarer, ris som ros, egna funderingar osv är välkomna, det är bara kul.

Nu är det bara 20 min kvar till Lost och det får man ju inte missa, suck alla dessa tv-program, vad skulle  man göra utan tv:n?! Jag längtar till att Desperate Housewives ska börja igen, det är ju bara så roligt och så MÅSTE jag ju erkänna, för det är ju så älskat och hatat, att jag ser på Våra Bästa År från och till, gör ju inte så mycket om man missar 5-10 avsnitt för man hänger ju med iaf *hahaha* Det roligaste är att jag fått syrran att titta på det ockå efter flera år, hon som alltid tjata på mig om vilket skit det där är och hon har i sin tur fått sin dotter att se det också när hon kan. Suck, ja vad ska man säga!!!

Nää, nu måste jag avrunda om ja ska hinna se Lost också men jag tänkte till sist bara slänga dit några bilder på mina små älsklingar som båda blir 10 år i sommar (syskon), mina käraste och "dyrbaraste" ägodelar :o)
Missy (alias: Busan) (utan fläck) har blivit av med en hörntand så ibland åker ena delen av överläppen in så det ser ut som hon snusar *hihi*
Godnatt på er alla :oD

Hej, jag kanske ska berätta lite granna vem jag för en liten filur är så att ni som tittar in vet :o)

Jag är en glad (för det mesta iaf) mysig tjej som bor i en 3-rummare i city med min sambo Tommy och våra 2 något kraftiga o busiga bondkatter som älskar att jävlas med oss när vi är hemma och när vi inte är hemma också för den delen......Men de tycker om att mysa med oss i soffan också så det är inte bara djävulskap.
Jag är 168 cm lång, har alltid önskat mig vara lite längre men det är bara att inse, vid snart 28 års ålder att man inte kommer att växa mer & att lillebror som blir 17 i år redan är 188 cm, det är bara att acceptera livets grymma öde! Det enda man får glädjas över i den här åldern är att håret & naglarna fortsätter växa, tyvärr har jag hört att näsa & öron gör det samma...suck, ja det var väl bra att man tog ett par fina bilder på sig själv medans man ser ut som människa!!!
Men jag är rätt nöjd med livet för tillfället eller egentligen inte för det fattas både ring på fingret o barn men annars är jag rätt nöjd så jag antar att detta är en summering av vem jag är,eller mina galna tankar iaf. :)